Fel - en mänsklig sak

Del 3 i "lärare av i mongon" av Carlgren och Marton.

Reflektion 2
Under rubriken ”Mångfaldens skola” så har Carlgren och Marton refererat till Björklund:

[För att ett äkta samtal ska kunna föras mellan exempelvis lärare och elever måste läraren kunna se och behandla eleverna som sina likar i meningen att de bör övertygas på exakt samma grunder som hon själv är beredd att bli övertygad på. Utan en sådan ömsesidighet blir samtalet ett försök till övertalning utifrån en maktposition (Björklund, 1990). Vidare förutsätter dylika samtal att alla deltagare kan förutsätta att de kan ha fel – alltså även läraren. (Carlgren & Marton).]

Jag ville ha med detta referat för jag tycke att det tog upp en väsentlig punkt. För att eleverna ska kunna få förtroende för sin lärare måste denna agera på ett professionellt sätt ”behandla andra som man själv vill bli behandlad”. Det Björklund har yttrat sig om är viktigt, läraren måste bemöta eleverna som sina likar, för att alla ska få en chans att ge uttryck åt sina åsikter. Även om eleven inte anses ha ”rätt” i ett visst sammanhang så innebär det inte att dess åsikter är mindre betydelsefulla. Läraren ska inte få utnyttja sin maktposition hur som helst och t.ex. övertala eleverna. Det är viktigt att läraren tar sig tid att lyssna, förstå och ge feedback till eleverna så att de känner att de har någon betydelse, att vad de tycker spelar roll. För vissa elever är skolan den enda trygghet de har. Om man inte kan komma fram till något enat beslut får läraren och eleverna kompromissa. Det är även viktigt att redogöra för eleverna att alla kan ha fel, även läraren. Det är något som man inte ska sticka under stolen med.

Under mina år bakom skolbänken har jag upplevt både bra och sämre exempel på lärares relation till att ha fel. När en lärare har haft fel och vågar erkänna detta uppmärksammas det på ett positivt sätt. Man lägger inte så stor vikt på det eftersom man vet med sig att alla kan göra fel, man är inte mer än människa. Fast när en lärare är för stolt för att erkänna och försöker komma undan med att han eller hon har haft fel så uppmärksammas detta på ett negativt sätt. Om man lyckas genomskåda detta, vilket man ofta gör är det därefter ganska svårt att glömma bort detta. Man tappar förtroende för läraren.

Som lärare ska man kunna svälja sin stolthet och föregå med gott exempel. Man ska påpeka att det är okej att göra fel. Genom att acceptera att man själv har fel och brister blir det enklare att acceptera andra.  

väl möt/ storemelie

Kunskap - relation mellan människan och världen

Del 3 i "lärare av i mongon" av Carlgren och Marton.

Reflektion 1
I kapitel 7 under rubriken ”Kunskapen är rationell” skriver Carlgren och Marton att:

[Istället för att se kunskap som en substans kan man uppfatta den som en relation mellan människan och världen. Det innebär att kunskap ses som uttryck för människans (elevens) förhållande till världen snarare än som något som ska tas in eller läras in.]

Jag fastnade för detta stycke eftersom jag själv har upplevt att lärarna fokuserare mest på att eleverna ska prestera resultat (lära in).  Vilket ha medfört känslan av att de är mer angelägna om att ge betyg än kunskap. Jag tror att man skulle vinna mycket genom att flytta fokuset från ”att se kunskap som en substans” till att se den ”som en relation mellan människan och världen” vilket Carlgren och Marton skriver.  Det är viktigt att man t.ex. förklara för eleverna att man måste kunna en viss mängd matematik för att klara sig i samhället (relation mellan människa och världen). Kunskapen ska vara användbar utanför skolan. När eleverna väl förstår detta så banar det vägen för en mer genuin undervisning med en bra grund att bygga vidare på.

Undervisningen spelar en stor roll när man ska lära sig något nytt. Om man kan ge eleverna en mer varierad undervisning (prova på nya arbetssätt) istället för att följa samma mönster så kanske man kan lyckas med att väcka elevernas intresse för lärande. Jag har även upptäckt ett arbetsätt som fungerar bra på mig vilket jag tror starkt på. Det lyder så här: ju fler sinnen man använder när man ska lära sig något, desto enklare är det att både lära in och komma ihåg dessa kunskaper. Varför inte dra nytta av de sinnen vi har utrustats med? Detta tycker jag att dagens lärare ska anamma!

tack och hej/ storemelie

Brist på resurser sätter stopp för inlärningen!

Utifrån del 2 i boken "lärare av i morgon" (Carlgren & Marton, 2007) har jag reflekterat över en del saker.

Reflektion 1

Skolan är ett hett ämne som ofta kommer på tal. De flesta tycker sig ha goda kunskaper om den i och med sin egen skolgång, vilket bidrar till att den ofta kritiseras.

Vid en intervju angående skolpolitiken 1998 med folkpartiets (fp) vice ordförande Jan Björklund kom det fram att fp ville att man skulle ställa fler krav på eleverna så som fler läxor, mer läsning, skrivning samt räkning. Carlgren och Marton hävdar att mer läxor inte nödvändigtvis är en fördel, vilket jag håller med om. Om man nu skulle införliva fp:s ståndpunkt ”fler läxor” så skulle man ju behöva ta hänsyn till både elever och lärare. Hur gör man då det på bästa sätt? Först och främst, alla människor är unika med olika egenskaper. För att alla elever ska kunna få en chans att prestera utifrån sin förmåga så måste det finnas tillgång till fler resurser i skolan, så som utbildad personal, material, tekniska hjälpmedel etc. Detta skulle även underlätta för lärarna i deras kamp att utbilda elever. Resurser har tyvärr på den senare tiden blivit populärt att dra ner på. Carlgren och Marton skriver att (mer av mindre meningsfulla läxor kan exempelvis vara helt förödande för lärandet) både ur elev- och lärarperspektiv. Läxor är både bra och nyttigt men det måste doseras i lagom mängd. Jag vet att jag inte bara talar för mig själv när jag säger att i takt med att läxorna ökar så växer även stressen. Stressen över att prestera bra resultat. Hur ska lärarna kunna klara av att tillfredställa både de elever med svårigheter och de som har lätt för sig utan tillräckliga resurser?

Om man nu skulle införa fler läxor i skolan skulle detta leda till att både lärare och elever skulle bli mer stressade. Lärare som redan lider av tidsbrist skulle inte känna sig tillräckliga då de inte hinner hjälpa de barn som behöver hjälp. De elever som har svårt med att hinna med i det vanliga tempot i skolan skulle samla på sig ett berg med läxor. En känsla av att aldrig bli färdig skulle gnaga på självförtroendet och självkänslan. Kort sagt det skulle bli en ond cirkel med slagordet "otillräcklighet" vilket inte skulle gynna någon.

Reflektion 2

Lärarens undervisningar skiljer sig åt beroende på personlighet, ämne etc. Ett exempel på detta är ”det traditionella skolarbetet” vilket Carlgren och Marton beskriver som (klassredovisning med varvat bänkarbete). Detta fungerar på förutsättningarna att eleverna är ”homogen och lika okunniga” som Carlgren och Marton uttrycker sig. Läraren ska undervisa eleverna i samlad trupp, vänta in eftersläntrare och bromsa de som är längre fram. I och med läromedlens utveckling har det blivit allt vanligare med enskilt arbete. Påföljden av detta har blivit en ojämn arbetstakt mellan de olika eleverna. I ett försök att minska ojämnheten i arbetstakten infördes ”beting” som idag är känt vid namnet ”eget arbete”. Syftet med detta är att de snabba eleverna kan ta sig an nya uppgifter och de långsamma får en chans att ta hem och jobba färdigt. Detta i sin tur har medfört ytterligare problem, då det i synnerhet är de snabba eleverna som vill ta hem sina uppgifter. Dessutom när läraren ska ha kollektiva genomgångar är eleverna olika långt i olika uppgifter.

Jag slår ett slag för att man inte ska ha kollektiva genomgångar. Man måste på något sätt komma på en lösning på detta problem. Ett exempel på detta var när jag i min gymnasietid skulle ha matematiklektion. Jag har aldrig varit särkilt bra i matte, kalla mig långsam. Eftersom jag tog så pass lång tid på mig med mina ”mattetal” hamnade jag ofta på efterkälken. Om man ska knyta an till den tidigare reflektionen då kontentan var att införskaffa fler resurser till skolan kan jag här underrätta er om att det verkligen behövs. Man kanske skulle kunna delat upp matten på olika nivåer, ha fler (motiverade) lärare till hands när man behöver hjälp, sänka farten på kursen, tja vad som helst för att underlätta. På min skola så fanns det visserligen hjälp att få. Den hjälpen kallades för ”mattestugan” där långsamma elever likt mig kunde vända sig för att få extra hjälp i sina studier. I bristande engagemang fann jag inte detta till särskild stor hjälp. Jag antar att en negativ bild av matten inte var det bästa, men om man ständigt upplever att något är för svårt och man inte får ”två sparkar i baken” (som nämns tidigare i boken) så är det inte längre så lockande att fortsätta traggla med matten. Jag behövde i alla fall hjälp men upplevde den dessvärre bristande. Dels på grund av lärarna som inte kunde nå ut till mig, men den som kontinuerligt la fällben på mig var Emelie själv som otroligt nog tyckte det var roligare att sitta och fnissa med mina sina vänner än att bråka med ”mattetalen”.

Som grädde på moset tänkte jag berätta lite om mina erfarenheter kring ”eget arbete” som nämns ovan. Jag skäms när jag skriver det här men ”eget arbete” var för mig lite som att ha en vikarie. Någon stans på vägen tappade man sitt engagemang. Det kändes inte lika viktigt längre att prestera sitt bästa, tyvärr. Man tog ganska lätt på ”eget arbete”. Man kunde helt enkelt pusta ut, vilket kanske inte är helt fel i sig men tja, man är ju i skolan av en anledning. (Vill bara understryka att jag personligen inte var så hemskt mot vikarierna som det låter, kanske indirekt. Men vad kan man förvänta sig av en vilsen själ som etablerade sig någon gång under högstadietiden, man följde med strömmen, det kallas grupptryck).

Under en kortare period fick jag chansen att praktisera som ”lärare” i en skola. Jag fick vara delaktig i klass 4 och 5:s skolgång under cirka 2 månader. Under denna period så var det främst klass 4:as ”eget arbete” lektioner som jag tänker tillbaka på. Läraren underrättade eleverna om vilka uppgifter som hörde till veckans ”eget arbete”. Uppgifterna var både i den svåra benämningen men även i den enkla. Meningen med detta var att efter man hade gjort en svårare uppgift kunna man göra en lite enklare så man kunde prestera bra. Efter att eleverna hade fått information om vad som gällde fick det själv ha eget ansvar över i vilken ordning de ville göra uppgifterna. Så länge var alltig solklart och bra.  När eleverna väl började jobba så var det oftast de enklare uppgifterna som gick åt först, sen satt de vid veckans slut och försökte hinna med de svårare uppgifterna.

Kontentan är att ”eget arbete” är bra så länge läraren anpassar uppgifterna till individerna. Jag anser att det ska finnas både enkla och svåra uppgifter. Det är bra att man får lära sig att ta eget ansvar, men eftersom inte alla är på en bra mognadsnivå när man börjar ha ”eget arbete” så kan det bli lite problematiskt. Men som man säger: övning ger färdighet!

Tack för mig/ storemelie!  

Välkommen!

Hej och välkommen till min nya blogg! Det är jag som är Emelie Hermansson alias: storemelie, ems...